Ture Waldemar Lindeberg

I raden: Alma och Gösta
II raden: Selma, Ture, Victor Lindeberg (bosatt i Skottland)
III raden: Wally, Karin, Henrik, Karl-Erik Lindeberg (Linköping), Märta
Victor och Karl-Emil är kusiner till Tures och Selmas barn.

Ett litet försök till Levnadsteckning skrivet i februari 1938 av sonen Henrik Lindeberg

Ture Valdemar Lindeberg föddes den 6 december 1850 på kronofogdebostället i Väderstad socken, Östergötland, Sverige. 

Hans föräldarar voro: kronofogden i Göstrings och Wifolka häraders fogderi Jon Erik Lindeberg och dennes make Amalia Fredrika Söderbergh. Hans föräldrar voro: länsmannen i Ostkinds härad Jon Lindeberg och dennes hustru Sara Kristina  Appelberg samt morföräldrar: hofrättskommisarien P. Söderbergh  och dennes hustru Kristina Godberg.

I den 14-hövdade syskonskaran var Ture den tolvte i ordningen och åtta bröder voro äldre än han. 

Sin första undervisning i läsning, skrivning och räkning erhöll Ture uti hemmet, där alltid för de äldre brödernas vilkorsförkovring  var anställd en eller flera informatorer. Om huru läsningen i hemmet för de yngsta barnen utvecklade sig, har farmor skrivit i ett brev, "med Tures och Almas läsning går det bra". I skrivning undervisade farfar sina söner själv. De fingo i tur och ordning sitta på hans kontor, och såfort de lärt sig bokstäverna, satte han för dem ett av honom författat koncept till någon inlaga, som de fingo renskriva. På detta sätt kommo alla bröderna att få en stil, som liknade farfars och farfarsfars och dessutom  varandras. Det blev den så kallade Lindebergska stilen, prydlig, stadig och vacker.
Höstterminen 1860 vid en ålder av tio år inskrevs Ture såsom lärjunge i Linköpings högre elementärläroverk. För de många bröderna upprätthölls ett särskilt stadskvarter i den Söderberghska gården, där emmellertid livet levdes sorglöst, så att skolan och läxorna försummades för förströelser, sport, utfärder och upptåg. På somrarna var det därför ständiga vilkorsläsningar, och torde väl Ture fått taga ett par klasser med dubbelår. Om han själv eller föräldrarna ansågo hans läggning mera danad för praktisk verksamhet, vet jag ej, men efter att hava genomgått fem klasser i läroverket, slutades skolgången och gamle rektor Widmark har 1868 intygat "att ynglingen Ture ådagalagt godkänd flit och mycket gott uppförande". Måhända var huvudorsaken till den avbrutna skolgången det förhållandet att farfar just samma år på grund av sjuklighet tog avsked från kronofogdetjänsten och kännande sitt slut nalkas helst såg att även den yngste sonen så fort som möjligt kom in på en bana, där han snabbt kunde få sitt livsuppehälle.  

Han skulle nu utbilda sig till jordbrukare, den första inblicken i detta yrke hade han naturligtvis fått i hemmet ty fadern, som ansågs vara en skicklig jordbrukare, bedrev lantbruk utom på kronofogdebostället även på två egna i grannskapet belägna hemman Dinkarp och Ricklehag. Hos brodern Hjalmar på Ricklehag prakticerade Ture till börja med, men flyttade efter någon tid över till den nio år äldre brodern Per, som arrenderade Sättra säteri och Glänås gård. Sättra låg i skogsbyggden, men Glänås nere på slätten i Svanshals socken. Här fick min far nu taga på allvar itu med det praktiska jordbruksarbetet, i grannskapet lågo de väldiga ägendomarna Kyleberg och Renstad, tillhöriga en baron Hermelin, där verkligt storbruk bedrevs. Pappa har berättat att man där arbetade med åtta stora ångtröskverk på samma gång och att säden transporterades bort på utlagda smalspåriga banor. Här i det bördigaste Östergötland vid dessa egendomar, som sköttes fullt tidsenligt och där förvaltare från England voro anställda, fick min far en god inblick i hur storbruk skulle skötas och vilken nytta man kunde hava av de modernaste lantbruksmaskinerna. Min far fick även här lära sig dubbelitaliensk jordbruksbokföring, en bevarad bok med malluppställningar tyder på detta. Om vistelsen hos farbror Per, vet jag för övrigt ej vidare än att min far gjorde skäl för sig som praktikant och när det trägna arbetet gav tillfälle därtill gärna gick på jakt. Allt detta jämte farbror Pers allehanda bekymmer såsom jordbrukare beskrives gärna av bröderna i namnsdagsverser och julklappsrim. Det nära belägna hemmet i Väderstad, där nu fadern levde som pensionerad hos äldste sonen Hugo, som efterträtt honom i kronofogdetjänsten, besöktes allsom oftast. Och bröderna på Sättra voro alltid mål för utfärder, då  syskonen till de större helgerna kommo till föräldrahemmet. En gång på Pers födelsedag klädde  alla Väderstadsbor ut sig till "familjen Trögelin", placerade sig i oxvagnar och framförde på vers sin lyckönskan i Sättra, det var dock 1 och 1/2 gammal svenskmil mellan gårdarna. 

Under denna tid fullföljde min far sin beväringstjänst såsom grenadier vid Östgöta regemente, samlingsplatsen var Malmslätt utanför Linköping. Många glada minnen från denna tid har han berättat. Jag kommer särskilt ihåg en. För Carl XV, som var och förblev "kungen" för pappa, skulle man avlägga krigsmanseden. Den gamle majoren ville dagen förut förbereda mannarna på morgondagens stora betydelse och höll ett tal från hästryggen, där han satt lugn och trygg framför regementet. Talet lydde. Karrar i morron kommer Kongen. Då görr var man införr Gud sin plikt. Åå den som inte görr sin plikt den strraffar jag och den jag strraaffaar den strraaffaarr jag. Hurrra förr Kongen.

Den 2 augusti 1872 dog farfar. Han hade genom en god tjänst förenad med oerhörd flit och arbete lyckats anskaffa tillräckligt med inkomster för att till myndig ålder uppdraga en tolvhövdad barnaskara, föda den, kläda den och bereda den tillfälle genom skolgång utbilda sig för särskilda kall i livet. Sönerna Hugo och Karl hade efter det de avlagt studentexamen legat något år vid universitetet i Uppsala, Hugo blev som redan sagts kronofogde och efterträdde fadern, Karl inträdde vid köpmannaföreningen i Stockholm och avancerade till kamrer. Henrik var järnvägstjänsteman i Eskiltuna, Axel, som genomgått en bergsmansskola, hade plats såsom brukstjänsteman i Sundsvall. Jon hade valt bankmannabanan och beklädde poster på detta område såväl i Vadstena som Linköping. Hjalmar och Per slogo sig först på jordbruk, men blevo senare tjänstemän vid bank- och affärsföretag. Sönerna Hugo och Hjalmar voro gifta likaså dottern Amalia, men hon dog före farfar 1862. Dottern Ebbas man P. M. Ölander hade avlidit 1869.

Vid farfars bortgång häftade hans dödsbo vid den skuld, som hade uppstått vid inköpet av Dinkarp och Ricklehag. Dessa egendomar realiserades  nu och den brist, som det oaktat kvarstod konsoliderade bröderna genom att en för alla och alla för en borga för en skuldsedel till brukspatron C.P. af Burén på Flemminge, vars far varit god vän till farfar.

De äldre bröderna hade alla ju redan möjlighet att genom sin utbildning erhålla tjänster och därigenom sitt livsuppehälle. Min far, den yngste, var nu även tvungen söka sig en avlönad plats. Detta synes icke varit någon lätt sak i Sverige på 1870-talet att döma av de beklagelser man läser i brödernas och vännernas brev från tiden. Flere kamrater med kvalificerad utbildning hade ytters svårt att få stadigvarande arbete och många sökte sig till främmande länder, främst till Amerika. 

Den I november 1872 erhöll min far tjänst såsom bokhållare och inspektor hos fideikommissarien till Solberga och Sörby, Axel Danckwardt-Lillieström, vars far redan varit jämnårig och god vän till farfar. På det vackra och ljusa Solberga i närheten av Mjölby vid Svartån trivdes min far alldeles utmärkt. Familjen var stor, livet sorglöst och glatt, i de jämnåriga ungdomarna fann min far snart ett angenämnt  och förtroligt umgänge. Här blev min far även bekant med medicinestuderande Axelsson, som var informator för de yngre sönerna på gården, en högt begåvad ynglig men med svag karaktär. Min far hjälpte honom med för sin kassa ansenliga belopp för att han skulle kunna fullfölja sina studier. Tiden på Solberga, så nära föräldrahemmet, var en lycklig tid för min far. Farmor skrev alltid brev till "sin lille Ture" och hade hon ej annat att sända än något par strumpor, så voro hälsningarna desto hjärtligare. Ofta tackar hon för sonens och hans principals gåvor. Det lilla Skeninge var närmaste stad till Solberga, här bodde tre av pappas fastrar och här synes man haft tillfälle deltaga i stadens sällskapsliv. För befrämjandet av detta ändamål fanns samfundet T . T ., i vars E-loge pappa blev intagen och ett år senare befordrad till verklig broder.  Sammankomsterna ägde rum i herr Palmgrens salong, gillesbröderna erhöllo ståtliga medlemsbrev.

Den 6 december, på pappas födelsedag, 1876 dog hans mor, med lika kärlek till alla sina barn hade hon, sedan de spritts ut i världen, alltid upprätthållit en livlig kontakt med en var av dem och fortsättningsvis sökt samla dem runt sig till de större högtiderna. 

Det kära föräldrahemmet var nu upplöst. På grund härav hade min far nu lättare, med huru starka band han än var bunden vid den kära hemtrakten och syskonen i dess grannskap, att göra sitt val, då han oförmodat erhöll ett anbud med för honom större framtidsmöjligheter, ehuru dessa stodo till buds i ett främmande land. 

Finländare Carl Gustaf Vilhelm von Christiernsson, ägare av Gerknäs i Lojo och Ängsholm i Sjundeå, hade 1862 ingått äktenskap med en fröken Aspegren i Östergötland. Familjen Aspegren var nära bekant med Danckwardt-Lillieströms och Lindbergarna. Godsägar von Christiernsson hade för sin hälsas skull varit tvungen resa ned till Marienbad. På denna resa genom Sverige hade han besökt sin frus släktingar, uttalat de bekymmer han hade för sina finländska egendomars skötsel under sin frånvaro och önskade sig för framtiden en inspektor och en hjälp. Svågern Aspegren rekommenderade då på det varmaste min far, vilket resulterade i att min far kort därpå erhöll av von Christiernsson ett i Marienbad den I augusti 1877 daterat brev, och då detta brev blev avgörande för min fars beslut att söka sin framtidslycka i Finland, vill jag här avskriva detta brev.

Herr N. N. Lindeberg, Solberga

I anseende till försvagad hälsa, för hvars upphjelpande jag denna sommar tvingas vistas på utrikes ort, har jag äfven sett mig nödsakad för framtiden skaffa mig ett pålitligt biträde i skötseln af min egendom i Finland. Sedan jag af min svåger Herman Aspegren, blifvit underrättad om att H.H. vore hugad att antaga plats hos mig som inspektor och jag af honom fått det fördelaktigaste omdöme om eder personlighet, såväl i moraliskt afseende, som äfven i vilja och insigt uti en inspektors åligganden, skulle jag endast önska att vid min återresa igenom Sverige kunna bereda mig tillfälle att göra H.H:s personliga bekantskap. Förutom fri öfverresa i höst vore jag villig i arvode erbjuda 800 kr. för första året, men hoppas jag att, om vi trifvas tillsammans, framdeles komma i tillfälle att i någon mån öka detta, hvilket jag lämpligast anser beräkna efter någon procent av bokslutets nettovinst.

Fortsätter snart.......