Gunnel Åströms dagboksanteckningar under och efter evakueringen från Nordanå i Sjundeå, den 18.9.1944 framåt. Gunnel, var 23 år hösten 1944.
18.9.1944 kl. 24 Nordanå
Allt ännu svävar vi i det obekanta, vi här hemma. De ryska villkoren har ännu inte publicerats för alla.
I Moskva ligger statsminister Hackzell dödssjuk. Det tog lite tid innan Enckell (anm. Carl Enckell utrikesminister) hann dit för att ersätta honom. Det är så olycksbådande tyst. Hogland en händelse. Så alldeles tyst igen.
19.9.1944 kl.19.20 Nordanå
I dag har vapenstilleståndet undertecknats i Moskva. – De säger att Porkala skall lämnas åt ryssarna. Det är som en ond dröm. Jag kan inte fatta det. Om oss själva vet vi ingenting ännu, inte var gränsen i väster skall gå. Kanske vi skall fara, kanske – om så är, är vi ju inte ensamma. Men, men… Hur kan sådant ske.
Vår kära jord. Vårt hav och våra öar. Jag fattar det inte. Kanske det inte är sant, kanske jag vaknar. Först klockan tio får vi veta. Då talar Ernst von Born.
Kl. 00.45 Nordanå
Så blev det. Också vi. Det är sant.
Det är för mycket nu för att kunna tala, tänka.
Mig gör det inte så mycket. Men de gamla. Mamma.
Och Sjundby, Sjundby.
Mina broddar.
Och Jetursö.
Tio dagar.
Min gård är så vacker. Mitt hem är så vackert. Jag drömmer bara.
(19.9) Nedtecknat 30.9 på Marieberg i Ingå
Det var en varm dag, den nittonde. Vi snesade vårt havre i Rysslorna. Blå himmel, gul säd och svart jord. Jag glömmer det inte, det var som vemod. För oron hade kommit den dagen.
Det skymde när vi kom hemåt. Ryssarna (anm. krigsfångar) sjöng medan de åkte, vemodigt, underligt – och vackert. Jag åkte sakta efter dem för att höra på sången. Och slätten var så vacker och sjön och solnedgången.
Jag minns ännu hur jag gick in i magasinet för att sköta om säden – sista gången. Följande morgon fick vi i hast ösa allt på säckar. Så kom man in. Stämningen skräckslagen. Någon hade ringt att Masaby skulle evakueras. Kanske det inte gällde oss.
I nyheterna sades ingenting, först kl.22 skulle minister von Born tala.
Och vi satt i köket och rensade lingon och sjöng - Plocka vill jag skogsviol, slumrande toner, Nylänningarnas marsch och Karjalaisten laulu. Jag minns det tydligt, tydligt.
Jag lagade mitt cykelnät och just då ringde Markelin, arbetskraftschefen upp och frågade hur många man jag behövde för att bärga skörden. Jaha – 20 sa jag. Så fick vi bekräftelse. De andra stod i köket och hörde vad jag sa “Tio dagar – allt ska bort – lottor för matlagningen”
Nåja, jag gick i alla fall ner och lagade cykeln färdig.
Så radiotalet – kartorna fram – vart, vart ska vi skicka sakerna! Fort telefonen – på Grönkulla tar de emot –bra.
(20.9) Nedtecknat 30.9 på Marieberg i Ingå
En natt utan sömn och en morgon när det var underligt att gå till stallet, hälsa på folket och ryssarna. Säga vad det gällde. De visste inte förut, det dröjde en stund innan de begrep.
Så maskinen igång. Lostedt till kvarnen, Nordström att sko hästarna, ryssarna att spika lådor och flickorna till magasin och ria för att fylla på säckar.
Snart kom en bil med de första frivilliga talkomänskorna från Lojo. Arrangera mat och husrum, arbete åt alla. Bilen att köra grejor. Fredrik (anm. Thesleff, bodde på Nordanå under kriget) lagade adresslappar, for till stationen, köpte papper, snören, faner, ståltråd. Porslinerna packades.
21.9.1944 kl.. 00.30 Nordanå
En dag, den första.
En virvel. Ja, innan detta är slut.
Mitt rum är ännu orört, oförändrat. Stillheten här inne är så underlig. Och jag är inte ett spår sömning.
Det är så synd om Mamma. Sandholm är här nu. Jag önskar att han finge stanna. Det vore så tryggt.
Men. Villkoren - jag fattar inte deras hela vidd nu, kan inte. Men jag vet.
22.9.1944 kl. 00.10 Nordanå
Det värsta är ändå att det skall bli ryssar överallt här sedan. I hela landet.
Det som nu sker fattar jag knappast. Det är som en storm, växer, växer. Nu är här säkert 40-50 mänskor som skall bärga vår skörd.
Vi packar, lassen far.
23.9.1944 kl. 1.45 Nordanå
Bilarna surrar i Lerbacka backen. Stjärnhimlen ovanför oss är vackrare än någonsin. De här dagarna har varit så otroligt varma och vackra. Höstfärger. Flyttande fåglar. Och broddarna – Här är mänskor, - otroliga mängder. Kanske 50, kanske mera. En massa som jag känt.
Det är så underligt att jag inte kan fatta hur underligt det är.
24.9.1944 kl. 24 Nordanå
Dagen en virvel. Det kan inte beskrivas. Människor, bilar, hästar. Men jag börjar bli van. Livet skall vara såhär. Egentligen är jag ganska förvånad över att jag knappt känner ett spår av trötthet trots att jag bara sover 3-4 timmar.
25.9.1944 kl. 23 Nordanå
Nordanå – det är så självklart att man är här, att det är ens jord. Småningom skall man väl lära sig förstå detta nya.
26.9.1944 kl. 23.15 Nordanå
Det börjar lida mot slutet. En natt kvar.
Höstdagar med dis och solglimtar. Stark blåst. Regnskurar ibland. Asparna vid stranden brinna röda.
Ett är då visst: om vår framtid veta vi intet.
För detta, detta att just Porkala, hela min barndoms bygd skall rivas lös, skall tas av dem – ryssarna.
Skall man verkligen få se dem i landet, överallt. Å. Det är det värsta. Och vår framtid. Visst är jag vagabond till själ och hjärta men nu ligger ansvaret för all vår myckna jordiska egendom på mig. Kor och hästar. Hästarna, dem tycker jag om. Dem sköter jag, dem skall jag ta med mig.
Det är så mycket på en gång. Alla dessa mänskor omkring mig. Ibland funderar jag lite över Öhman och Sandholm, de båda som hjälpt mig mest. Storartade är de båda. Fantastiskt att de båda kom hit som jag hade hoppats, nånstans långt inne. Så gott att det finns någon som inte sviker, när det verkligen gäller.
Öhman är ju här, han leder en del av arbetena. Men av mig har han inte tagit ledningen. Sandholm däremot är ovanpå, kommenderar genast alltihop. Anser mig ganska dum. Men jag tycker han är fantasilös. Han är ju inte här på gården, han styr väl hela socknen från arbetskraftskansliet. Han kan ringa och kommer ibland.
(27.9) Nedtecknat 30.9 på Marieberg i Ingå
Den sista kvällen eldade vi bastun. Och allt var som förr. På kvällen låg vi alla i halmen på golvet i matsalen, elden brann i den öppna spisen. Den sista kvällen var vi inte många kvar. Alla de främmande var borta.
(28.9) Nedtecknat 30.9 på Marieberg i Ingå
Så kom den allra allra sista dagen. Jag gick i rummen, de var så tomma. Det var så svårt att veta vad man näst skulle göra.
Sista dagen kom sen Sandholm till oss. Jag visste knappt längre vad jag gjorde, kunde inte just tänka på annat än på hästarna. Det var just när vi skulle fara och Maj, treåringen bråkade och slet sig lös gång på gång. Sandholm hittade an massa som vi måste ha med oss – en fyrhjulig vagn som jag alldeles hade glömt och tre färska hudar som jag likaså glömt. Dessa tvättade han i stallets vattenho. Och skovlarna, tjocka av torkad gödsel från ladugård och stall – och allt möjligt bråte hittade han och slängde i kärrorna. Badkaret bars ner - det fick jag med mig.
Sandholm band ihop kärrorna, han gjorde en massa den där sista timmen och halvvägs till landsvägen for han tillbaka med cykel och tog lös ett grimskaft som blivit kvarglömt.
Sen på vägen var Maj alldeles tokig. Sandholm tog fast den och ledde den ända förbi stationen. Den rusade över dikena, den var alldeles vettskrämd för alla, de stora bilarna, för den vansinniga trafiken, surret, tjutet.
Jag var väl ganska frånvarande, stod och såg tillbaka. Nu skymdes huset bort, nu den sista fliken av vår blåa sjö. Man anade skymningen då redan, diset låg över allt, det var vackrare än någonsin. Som en gyllne glans över fälten. Sjön så mjukt blå och skogarna så mörka. Höstens guldstänk.
Det var då.
Tomma fält, tomma hus. En övergiven gård blev kvar.
Men man fick inte tänka på det. Jag hade att köra Lasse, trafiken var svår. Och Maj. Ett slag rusade den upp mot min kärra, Sandholm blev emellan, det höll på att gå på tok alldeles.
Sen kommenderades två soldater att leda hästen och snart orkade den inte bråka längre. Sandholm följde sen på cykel en bit över gränsen till Pellas, där lottorna hade matservering.
Vid vägen stod en skylt med Raja-Gräns, det var just vid Fall vägskäl. På andra sidan var fälten fulla av snesar, hölass i dikena.
Landsvägen, så var man på landsvägen. Skymningen tätnade. Tåget gick sakta. Gång på gång var det att stanna och vänta.
Mörkt. Inga stjärnor men ljus överallt. Varmt. Lite fuktigt dis i luften, det gjorde ljusen större.
Vi tänkte: vi orkar inte längre än till Grönkulla. Men där, jag skall aldrig glömma: som ett karavanläger. Fora vid fora, häst vid häst på den stora gårdsplanen. En lykta högt på en stolpe lyste över det hela. Travar av bråte, maskiner – jag kände igen vår egendom.
För oss fanns inte plats på gården. Det var Bondarby med nio hästar och många andra som rastade där.
Vi for vidare i mörkret till Flyt. Jag glömde en häst, sprang tillbaka. Jag körde vilse. Tåget kom efter, tyst, bara med lite hjul!
Skrammel.
Mörkt, mörkt.
Andra färdmän med kor. Man ropar i mörkret: Varifrån kommer ni? – På svenska. Och de svara.
Nedtecknat 30.9 på Marieberg i Ingå
Innan jag går vidare vill jag tänka tillbaka. En gång tänka igenom den här tiden. Och sedan se mot det nya.
Säkert skall minnet av allt detta småningom blekna, mycket skall helt plånas ut. Men om jag blir gammal vill jag kanske någon gång tänka och minnas. Och därför skall jag skriva.
.....
De var så förunderligt vackra dagar, de tio. Sol och blåst. Gul säd och drivande moln. Träden gulnade allt mer. Asparna vid stranden brann i gult och rött men vinden slet snart av löven så att när vi for var träden nästan kala – men lyste ändå bjärt mot det blåa vattnet.
Det var ett underligt dis överallt – jag vet inte om det var dimma eller rök. Säkert rök ibland. En av de sista dagarna mörknade hela trakten av drivande rök och solen lyste sjukligt brungul genom den. Den morgonen korna gick regnade det. Underlig morgon.
Läste i tidningen i dag en beskrivning över Pickala kornas bortdragande. Icke kan jag skildra det så.
Bara en tidig morgon, svart. Korna var mjölkade, stod så rena i sina bås. En stor kärra med mjölkstånkor och packning på gården. Pelle i ordning, selar, allt i skick, ett stort BÅ klippt på länden.
Dejan kom ur ladugården ledande Malta vid grimman. Malta, stor, ståtlig, lugn och gammal, skall snart bära. Alla korna efter och Lorenzo “pikku-poika” i extas över detta nya att han var lös bland korna.
Den stora tjuren, gamle Aku hade sent en kväll med bindel för ögonen men högrest huvud på en väldig lastbil tillsamman med sju av sina kor rullat ut i mörkret ur ljuskretsen vid ladugårdsplanen.
Korna gick i regndiset, vattenpölar på vägen. Efter och omkring sprang dejor och flickor från andra delar av Nyland. Jag följde en bit tog dejan i hand och sade adjö. Där hon gick med Malta bakom sig grät hon. Genom diset kom andra koflockar dragande från andra hall. De vitbrokiga djuren syntes långt där de gick.
Dagarna gick fälten blev allt tommare. Min rågbrodd, som jag sådde så sent växte och tätnade, blev allt vackrare för var dag, allt grönare. Bröd för nästa år.
De sista dagarna hemma skötte småflickorna och jag hästarna. Det var så rofullt att gå till stallet och ge dem mat.
Men överallt stod det andra främmande hästar och på vinden låg det fullt av mänskor i höet.
Underligt, halm på golven, mänskor överallt. En del började man ju känna igen, men man visste knappt vad någon hette. Lottorna kände jag förut, de var från Fiskars. De sov på halm i inspektorsbostaden.
Talade jag om mänskorna! De otaliga talkomänskorna. Det fanns allt från vårdare, dejor, fabriksarbeterskor till ingenjörer, lantmätare och tandläkare. Jag måste bara se förbi.
Talade jag om de väldiga gula stackarna vid tröskhuset, mänskor på taket. Och på åkern det andra tröskverket med stora stackar också där och massor av mänskokryp i det gula.
Det var en syn när vårt stora tröskverk drogs ut mitt i soldammet genom den smala ravinen mellan stackarna vid dörren. Först hade väggen slagits ut. Bakom rasade stackarna igen.
Mänskorna, jag ser dem. En del karlar hade uniformsmössor, de var från Ford. Så var det min lilla lantmätare från Fiskars. Han hade fina handskar.
Och soldaterna! Jag for till Sjundby efter soldater, det var då de 15 kom.
Sergeanten med den gråa tröjan och det lockiga håret tyckte jag mest om. Han byggde möbellass så det var en fröjd att se. Och chauffören. Jag hade velat göra mer än att bara tacka med en handtryckning. Andra fanns som var försmädliga, tyckte vi skickade skräp.
En del kanske.
Jag minns hur det tog på. De kom heller inte tillbaka, men de var trötta. De hade hela sommaren evakuerat i Karelen. De hade alltför länge varit i armén. En gång senare kom ändå en av soldaterna, en kapten till Nordanå. För att titta bara.
De kom så mycket herrar - för att se hur evakueringen gick. Ideligen fina bilar.
Länk till Porkala återuppbyggnad.