Gunnel Gottbergs (f. Åström) dagboksanteckningar om återlämnandet av Porkala området och Nordanå i Sjundeå, från hösten1955 framåt. Familjen bodde då på Västankvarn där Gunnel var lärare.

Hösten 1955

17.9.1955 Västankvarn kl.24

Porkala kommer tillbaka. Paasikivi är Moskva och förhandlar med ryssarna. Vi fick veta det idag på eftermiddagen. Det var lördag idag, stormigt väder med solglimtar ibland. Detta har förstås legat i luften alltsen budet kom för 1 ½ vecka sedan att Paasikivi inbjöds till Moskva.

Ja, egentligen har det ryktats så smått ren en längre tid. Men nu blev stämningen så intensiv. Jag har haft svårt att sova. Drömt bara om Nordanå. Och på dagarna har tankarna ohjälpligt snurrat om det också.

Dethär betyder massor för Finland och oss alla. Men karelarna... Ja, jag tänkte nog genast på dem, det är sant.

Men - hurudant är där? Är allting förändrat? Ja ännu vet man ingenting. Någon sade att det kanske är ett flygfält på Sunnanvikslätten. - Ja, nånstans ska det ju vara, på någons jord.

22.12.1955 kl 02.30

I dag dvs. i går öppnades luckorna på Porkalatågen. (Anm. den sk. tunneln öppnades först 10.11.1947)

   

1956 Köklax Tåg med fönsterluckor foto Osvald Hedenström HS

1956 Köklax gränsstolpe snöskottning Finna

Johan och jag for av och an till Köklax. En vinterdag (vi har haft vinter redan) -15C, kanske, ganska klar sikt, ljusa grå moln. Chocken var den att allt var sig så förunderligt likt. Landskapet, linjerna. Skog, fält, vatten. Det väsentliga.

De gamla gårdarna var kvar för de mesta. Av Nordanå såg jag ladugårdsgaveln och kanske en bit av hustaket. Träden var högre än förr. Det går inte att se ett svart tak med snö på när allt omkring är svart och vitt. Parken var kvar. Träden vid stranden, vassen, allt som förr.

25.12.1955 kl 24

Som en dröm steg landet fram. Ur ett mörker.

Aldrig förr har jag så intensivt följt landskapets detaljer, så noggrant försökt inregistrera allt och försökt jämföra med minnesbilder. Från ställen som Sjundby och Ingvaldsby mindes man ju allt, där hade man varit i alla hus. Men på många ställen visste jag inte namnet, har aldrig vetat. 32km är en lång sträcka. Kyrkslätt kyrkoby var mest förändrad. Man kände inte igen sig – dessa många underliga hus, nya järnvägsspår, nya lokstallar, klumpiga magasins- och barackbyggnader! Tegelhögar på fälten.

Nedanför Gillobacka var en fabrik. I Masaby – eller snarare Bobäck var veterinärbostaden borta. Det är inte så många som minns den och väl knappast någon annan än jag som tänker på den med verklig saknad. – Den var ju mitt första hem.

Länk till Porkala återuppbyggnad.